stitches

Idag plockade jag in syréner för att det luktar så gott........fjolligt värre. Men men....jag ser det som ett firande att att vi slutat röka inne nu. 36 timmar and still going strong. Det är fint, ett paket räcker helt plötsligt till oss båda en hel dag. Istället för 3paket/dag = spara massa massa pengar, = ny dator en vacker dag

Hämtat passet har jag gjort idag också, så nu är allt i stort sett klart inför resan. Förrutom att jag kom på att jag behöver ett intyg för att ta med mig insulin och kanyler. Annars tror dom att man ska smuggla till pundare eller nåt. Ska hämta upp en väska också och hämta ut lite pilleriller så det räcker hela tiden, men annars är jag rätt så klar :S

Toodeloo

OMG!! Om 2 veckor ska jag åka till Grekland till syrran ju.....tiden går alldeles för fort. O jag har inget pass....iiiih...Jag måste spela mindre o skaffa en almanacka O_o

Läkarbesök idag....ny läkare. Igen. Hur många har jag träffat? 10?50?100? Jag minns inte deras namn, inga ansikten. Jag hör bara deras röster ; "ta fler blå piller så blir det bra", "ta inte det röda, ta tre oranga", "du är frisk, åk hem", "du är farlig för dig själv, vi skickar dig till behandligshem", "varför gör du så?", "hur tänker du".

Inta försvarsposition. Gör inget med mig nu. Jag mår bra. Inga mer piller, inga som ska tas bort. Låt mig bestämma över mitt liv för en gångs skull.
Men vad är det här? Männsiksan framför mig har ett ansikte...möter min blick, frågar mig saker. Lyssar och kommenterar. Hon vet ingenting om mig...hon vill höra det av mig. Jag är tillbaks där jag var för 4 år sedan....dra upp det igen. Jag minns inte mycket...jag minns inga tider eller tillfällen. Jag minns sirener, nålar, mannen utanför mitt fönster som jag trodde var pappa....han skrek....han skulle slå in dörren. Krossade glas, avdelningens gula äckliga väggar, stygnen på armarna, smärtan av glöden mot händerna, blod, skrik, gråt. Gråten som inte kom på 4 år.Maggan...Maggan som grät med mig. Arga människor, ledsna människor, uppgivna människor. Så är jag där igen.....det gick visst inte att radera 4 års helvete ur minnet. Jag vill inte minnas, jag vill leva nu. När jag äntligen kan...på ritkigt...med mig själv och med andra. Jag vill inte minnas sömnen.....sömnen som skulle vara för evigt. Jag ville aldrig dö. Jag ville leva. Jag ville leva fast utan mig själv.

Var det jag som gjorde allt det där? Var det jag som gjorde mitt och mina närmastes liv till en skräckfilm under så många år? Nej det var inte jag. Det var den Emma som krampaktigt höll i mammas jacka så mamma inte skulle dö. Rädslan. Den är borta. Jag är inte rädd.

För att komma vidare måste man minnas, och jag minns. Jag kan acceptera det. Och jag kan acceptera att jag måste minnas. Men nu, nu äntligen, kan jag se framåt. Jag har alla på min sida. Jag har allt stöd och all hjälp jag kan begära, och jag är lycklig. Inte överlycklig, inte manisk, jag har inte bråttom. Men jag har ett liv....och det livet ska jag fanimej leva och ta vara på

Mitt första inlägg i min alldeles egna blogg......jag vet inte alls vad man skriva. Men det är ju en fin idé.....tjuvläsa dagböcker helt gratis och så låta andra tjuvläsa ens egna. Jag har iallafall haft ett lyckat besök hos Försäkringskassan...kommer få börja läsa i höst utan något krångel. Ska bli underbart att få något vettigt att göra efter snart 4 års totalt icke-varande.
Well well.....det kommer mera!

Välkommen till min nya blogg!